maarajka

Ibland känns det som, som om jag alltid hamnat fel,
som om jag alltid stötts av el och brunnit upp lite i taget
Ibland känns det som, som om jag alltid tittat bort
som om det lätta varit för svårt och alltför stort


Jag vet inte hur det kunde sluta såhär.
Hur vägen hit kunde vara så smärtfri som den har varit mestadels.
Det känns så jävla overkligt, men ändå verkligt.
Jag har svaren svart på vitt, det är egentligen bara för mig att inse hur allt ligger till.
Och att jag inte har förstått det innan, det fattar jag inte.
Tydligen har jag inte någon hjärna som fungerar.

Ska jag vara ärlig har jag aldrig mått såhär dåligt.
Jag sover inte, jag äter inte, jag stänger folk ute. Folk som står mig nära. Riktigt nära.
Jag hör inte vad folk säger, ser bara mina egna fötter och dem 2 centimeterna runt mig.
Jag är totalt blind & döv.
Allt sitter i psyket på mig...

Jag vet inte längre var jag finner styrka, kärlek, trygghet & närhet..
Jag tycker ingenting är roligt längre och jag har inte skrattat på 3 dagar.
Det är inte likt mig. Jag skrattar varje dag, känner att jag lever & mår bra.
Men nu gör jag fan inte det längre. Känner ingen gnista till att visa att jag är glad, för jag är INTE det.
Jag kan inte le, det gör ont i själen då.
Varje steg jag tar känns som en utmaning.
Varje andetag är som att lyfta en bil.
Tungt & omöjligt.
Jag vet inte hur länge till jag orkar.

Att detta kunde ta så mycket krafter från mig hade jag ingen aning om.
Hade jag vetat det hade jag aldrig gett mig in i det från början.

Tårarna har runnit hela dagen.
2 gånger får räcka.
Aldrig mer.

p.s. i love you