maarajka

det känns som att allt jag gör nu förtiden är farligt och förbjudet :/
har en hemsk känsla i min mage hela tiden.
magknip dag ut och dag in.
vaknar alltid med det :S
har haft det sen bulgarien.
kanske ett litet djur som jag har svalt som äter upp mig inifrån?
jag skulle iaf behöva det.
få bort lite. det hade absolut inte skadat.

usch, idag är en sån dag då jag bara vill skriva av mig.
tänker på allt som har hänt genom i princip hela mitt liv.
när jag var 2 skiljdes mamma och pappa, vilket jag inte har något minne av.
det är nog tur att dem skiljde sig, så som dem beter sig idag mot varandra.
jag började skolan, fick en toppenklass.
blev vän med emelie redan bland dem första dagarna.
trivdes jättebra i ditt sällskap.
vi lekte konstant med varandra i 3 år.

sen började vi 4an och något hände.
det kom in en annan person i bilden, allt gick i kras för mig.
jag hade allt, men en sekund senare var allt borta.
jag mådde inte alls bra, började öka i vikt, mamma började läsa på högskolan.
blev mobbad i skolan, gick hos kurator, 10 år gammal.
är det så världen ska se ut?
någon gång i den vevan dog farfar. jag kunde inte fatta det. han var ju min farfar.
varör ska han försvinna? jag fattade inget och kunde nog inte riktigt förstå att han var borta förrän ca 2 månader efter.

dagligen hörde jag mamma och pappa skrika på varandra i telefon.
över mig och min bror. dem kom inte överens och jag kunde inte förstå varför?
var vi så jobbiga, hemska ?
jag grät mig oftast till sömns då.
varenda kväll låg jag i sängen, stirrade upp i taket, så gott det gick.
jag grät alltid.

jag började stänga folk ute.
pratade inte längre med kuratorn, jag tyckte inte alls att hon hjälpte mig.
hon tyckte ju bara synd om mg. allt var så synd om mig tyckte hon.
jag orkade inte lyssna.

började få tankar på att försvinna, för jag tyckte att det verkade så himla lätt.
det stod ju i tidningarna varje dag om folk som tog livet av sig.
enkelt, trodde jag!

flera gånger satt jag i badrummet på kvällarna och bara grät.
saknaden var så stor.
saknaden efter något i mitt liv var så himla stor.
jag minns att jag aldrig kunna komma på vad det var, ändå mådde jag så himla dåligt.

tiden gick och jag började bråka mer och mer med mamma.
hennes sambo B skadade både mig och mamma psykiskt.

jag minns det så väl.
en gång tappade jag en köttbulle på golvet,
då fick jag sitta på golvet och äta upp maten.
jag grät och tuggade, grät och tuggade.
hade svårt för att svälja.
klumpen i magen blev bara större och större.

jag behövde hjälp.
jag provade på många olika sätt / ställen, jag kände aldrig att något var tillräckligt bra för mig.
jag sökte mig till folk, dem var nog rädda för dem lät mig aldrig komma sådär riktigt nära som jag ville.
jag kände aldrig att jag hade en sån där vän som jag kunde berätta allt för,
en sån jag hade haft innan, en sån som emelie.
jag saknade henne, våra stunder, följe till skolan varje morgon.
det sved i mig och halva jag var borta.

jag kämpade varje morgon.
ville inte gå ur sängen, ville inte till skolan.
ville bara ligga kvar.
gråta, skrika, få någon att förstå mitt tillstånd.
jag var tom, så jävla tom.

jag började sexan och flyttade till pappa.
han hade precis skiljt sig från annica nr 2.
vi flyttade till en 3a.
pappa, marcus och jag.
jag trivdes som fisken i vattnet och kände att mitt liv var på väg mot ljusare tider.
det varade i ungefär 4 månader.

då hade pappa en ny. S
hon förstörde pappa totalt.
jag sprack mitt itu.

han flyttade in hos henne.
jag tappade kontakten med pappa och vi hörde inte av varandra på ungefär 4 månader.
hon förbjöd honom.
var tog pappa vägen? vi som brukade prata varje dag.
varför försvann du bara sådär?

han var fast i ungefär 2 och ett halvt år.
det var nog dem värsta åren i mitt liv.
ingen trivdes och alla ville att han skulle flytta.

han fick en lägenhet och 1 månad senare gick flyttlasten mot kristianstad.
i samma veva rymde jag hemifrån.
från mamma till pappa.
jag klarade inget. mådde inte bra.
jag var så långt nere man kan komma. såg inget ljus i att leva.
såg ingen mening med att gå upp på morgonen, klä på sig, gå till skolan och lära sig saker.
jag förstod inte vart min livsglädje tagit vägen.
jag som alltid annars är positiv och glad?

pappa kom i ordning tack vare R.
jag tackar dig med hjärta och själ idag.
jag började pendla från pappa till skolan.
halv 6 gick jag upp för att kunna ta mig till skolan.
det var en tung tid och jag var i princip alltid trött.
orkade inte arbeta i skolan.
fick dåliga betyg.
mådde dåligt av att alltid ha en rädsla inom mig.
mamma hade ju hotat med att soc skulle ta mig och sätta mig i fosterfamilj om jag inte kom hem.
hon visste var jag var någonstans.
efter skolan gick jag allti små genvägar som nästan ingen kände till, bara för att slippa se folk.
jag var rädd. rädd för verkligheten.
rädd för vad som skulle hända härnäst.

mamma ringde mig ungefär 4 gånger/dag.
jag lät bli att svara.
lät signalerna gå fram, lyssnade på melodin som kom från mobilen.
folk tittade, men jag låtsades att jag lyssnade på musik.

i januari bestämde mamma, pappa och jag tillsammans att jag fick flytta.
mamma packade ihop alla mina saker i flyttlådor.
säkerligen grät hon också.
det är sånt jag förstår i efterhand.

den 8e februari 2006 ändrades min adress.
jag hade ny adress, ny miljö, nya möjligheter.
men jag hade ett år kvar på skolan i höör.
jag gick sista året i 9an.
efter det skulle jag börjar i skola i kristianstad.
jag var helt säker på det. få en ny klass, träffa nya människor, få ett nytt liv. ett bättre liv.
jag var övertygad.

tiden gick och jag slutade nian.
sökte in till gymnasiet i kristianstad.
någon gång i juni kom ett brev att jag var preliminärt intagen till Livsmedelsprogrammet på Österängskolan i Kristianstad.
Jag visste att jag var på väg mot bättre tider.

hela sommaren gick jag och funderade på om jag inte skulle komma in, vad skulle jag då göra?
i början av augusti kom brevet jag hade väntat länge på.
jag var inne. jag kom in.
3 år framför mig.
förhoppningsvis 3 underbart bra liv men en mening.
meningen som jag inte har kännt innan.

jag började ettan. första dagen var hemsk.
jag minns att jag hade dem fulaste kläderna någonsin.
men för tillfället tyckte jag dem var jättefina.

jag var nervös, kände ingen, visste inte hur skolan såg ut, hur var lärarna?
all var i ovisshet.
det enda jag visste var att ett nytt liv väntade mig.

ettan gick snabbt. skaffade mig många nya vänner och jag trivdes med mitt liv.
det enda jag saknade nu var kontakten med min mamma. hennes närhet, hennes kärlek till sin dotter.
den var som luft. den fanns där, men jag kände inget. det gick inte att röra vid, den gick inte att se. den bara fanns där, NÅGONSTANS.

jag slutade 1an och sommaren började.
jag var trött på allt hemma.
jag började säga ifrån hemma. det var inte omtyckt.
jag började bråka med pappa. varje dag var det något.
hade vi ingen anledning till att bråka så hittade vi alltid en.
varje dag var det något nytt.
jag orkade inte mer.

jag rymde hem till johanna.
var där i juli-augusti.
var hemma några gånger och hämtade kläder när pappa var borta.
han ringde, jag orkade inte svara. lät det ringa.
stängde av ljudet, stängde av vibratorn. till sist orkade jag inte med det och stängde av mobilen helt.

efter 1 vecka startade jag den igen.
jag minns det...
det var samma dag som jag, johanna och danne åkte till Ikea.
det ringde dolt nummer. jag trodde det var yasmine.
svarade och det visade sig att det var polisen.

jag blev yr. rädd, vilsen, ledsen, orolig.
han förklarade för mig att jag var anmäld försvunnen eftersom ingen i min släkt hade haft kontakt med mig på över 14 dagar.
polisen hade skickat ut efterlysningar i hela sverige efter mig.

vi pratade ett tag och vi kom fram till att jag skulle komma ner till Ängelholm dagen efter.
till deras polisstation.
jag skulle åla polisbil.

då förstod jag att mamma och pappa var oroliga.
att dem älskade mig, att dem var oroliga.

man förstår alltid saker i efterhand.

jag kom hem.
vi började gå hos soc och prisma.
familjerådgivning.
första gången var jag rädd. jag hade ju ingen aning om vad som skulle hända!
det gick bra. vi gick dit några gånger och efter ett tag kände vi att vi inte behövde mer hjälp från dem.
vi började få ordning på vårt liv igen.
jag började 2an och allt var bra hemma.
jag mådde bättre och jag märkte att pappa älskade mig.
den känslan har jag inte kännt innan.
en helt undebar känsla att få känna.

kärlek från sin förälder.
den bästa känslan.

2an kom och klassen var konsig.
det var konflikter varje dag.
stora eller små. spelade ingen roll.
var dem stora blev dem större och var dem små blev dem stora.

klassen delades automatiskt upp i grupper och grupperna var emot varandra.
det gick så långt att vi hade krismöte med rektorer och skolledningen.
det delades ut varningar och folk blev avstängda. (för ett litet tag)
klassen var hemsk.

när klassen var hel igen.
(efter ett bra tag.)
då kom en ny undergång.

vi förlorade en klasskamrat.
han har haft ett kämpigt liv och orkade inte mer.
jag klandrar inte honom.
jag önskar bara att jag hade kunnat hjälpa honom.

klassen blev konstig.
men på ett bra sätt.
alla kom varandra nära på ett sätt som aldrig har funnits där innan.
en vacker syn.

vi slutade 2an och sommarlovet kom.
jag hade sommarjobb och jobbade som tusan.

åkte till bulgarien en vecka och hade något av den bästa semstern jag nåonsin har haft..

nu har jag börjat sista året på gymnasiet och äntligen känner jag att det finns någon mening med mitt liv.
jag har en underbar familj som jag värdesätter högre än något annat, underbara vänner, underbart liv.
jag har allt jag behöver.

jag tackar alla mina vänner som står ut med mig varje dag.
i både bra och dåliga stunder.
ni anar inte hur mycket ni betyder för mig.
NI ÄR KÄRLEK <3